Nationalstater, skurkstater & vacklande Imperier

Nedanstående intervju med Jørgen Johansen och Amanda Peralta publicerades ursprungligen i Fronesis nr xxxx

Nationalstater, skurkstater & vacklande Imperier

Varje dag hör vi på nyheterna om att världen återigen är på väg mot ett internationellt anfallskrig i mycket stor skala. Irak är det tilltänkta anfallsmålet. Retoriken kring detta krig är minst sagt yvig och handlar om att vissa stater har rätt att anfalla andra under vissa förutsättningar. Vi bad därför Jørgen Johansen & Amanda Peralta hjälpa oss med att reda ut vissa begrepp och fördjupa den teoretiska diskussionen om krig, nationalstat och våld.

Jørgen är fredsforskare och aktivist, idag verksam vid Tromsø Peace College och Padrigu, Göteborg. Amanda är forskare idéhistoria och kommer ursprungligen från Argentina.

——————–

 

1) Varför inte börja hos Max Weber. I en klassisk text lägger han fram sin tes om nationalstat och våldsmonopol. Min första fråga till er: Är det fortfarande vettigt att utgå från denna tanke som världen ser ut i globaliseringens tidevarv? 

JJ: Frågan om nationalstatens våldsmonopol måste idag delas in i fyra kategorier. I varje kategori bör man ställa frågan om staten har monopol eller om andra aktörer och har legitim rätt använda våld.

Den klassiska delen är ju frågan om statens våldsmonopol inom stater som är legitima. Inom staten måste statsapparaten ha våldsmonopol. Man kan självklart kritisera hur detta monopol utövas, men inga andra aktörer bör ha juridisk rätt att använda våld. Även efter polisens skott på Göteborgs gator ser jag ingen annat alternativ. Undantagen är självklart i rena nödsituationer (t.ex. individers självförsvar vid attack); i dessa fall ges det också juridisk utrymme för att andra än staten använder våld (nödrätt/nödvärn). Staten delegerar med andra ord sitt våldsmonopol genom lagstiftningen.

I statsapparater som inte har legitimitet dyker frågan upp om befrielserörelsers våldsanvändning. Från en pragmatisk synpunkt så vet vi i dag att de senaste tjugofem årens empiri visar att obeväpnade folkmassor har en långt högre grad av framgång än väpnade rörelser. Men frågan måste i detta sammanhang diskuteras mera principiellt. Hade de europeiska staterna ett legitimt våldsmonopol i Afrika under kolonialtiden? Nej, jag vill hävda att statens våldsmonopol inte kan försvaras i situationer där staten saknar legitimitet. Och vi får leva med alla gråzoner och ta de nödvändiga debatterna i varje enskilt tillfälle. Självklart skall varje användare av våldsmedel, stat eller annan, respektera normer och regler för på vilket sätt och i vilken samanhang våldet används. En eventuell ”rätt” att använda våld är inte obegränsad eller totalt fri. Såväl Jus ad Bellum som Jus in Bello är här relevanta också för andra än statliga aktörer.

Den tredje frågan är om staters våldsmonopol i internationella konflikter och speciellt i konflikter mellan stat(-er) och nätverk utan territoriell bas. Kan man dra paralleller mellan ”statsanknutna” befrielserörelser och nätverk av den sort som al Qa’ida ser ut att vara? Skall dessa nätverk bedömas utifrån deras målsättningar, medel eller andra variabler? Juridisk är vi här på ett gungfly av olika länders brottsbalkar och det konglomerat av konventioner och avtal som kallas international rätt. Inga av dessa lag- och regelsystem är konstruerade med tanke på aktörer av detta slag. Här behövs det nya juridiska enheter av såväl lagstiftande som utövande karaktär. Min preliminära konklusion är att dessa nätverk har många paralleller till befrielserörelser. Deras ”icke-territoriella bas” gör inte att de kan dömas ut från andra normer. Deras användning av våld bör således dömas utifrån vilket våld som används, mot vilka subjekt och i vilka situationer.

En fjärde vinkling på frågan om våldsmonopol bör vara när aktören är en allians av stater eller ett regionalt organ. Här räknar jag in trupper i FN-uniform. Förra general­sekreteraren B. B. Gali gjorde en viktig åtskillnad på Peace Keeping, Peace Building och Peace Enforcement (Making). Jag vill hävda att i alla sammanhang i denna kategori bör samma bedömning göras som om att aktören vore en enskild stat.

AP:Nationalstaten och våldsmonopolet. Vi måste utgå ifrån att vi lever i en ambivalent tid i en ambivalent värld. Det går inte längre att hävda “det är absolut på detta sätt” eller på det andra sättet. Inget svar kan därför bli antingen – eller. Våldsmonopol ser annorlunda ut om vi tänker på de interna förhållandena i ett land eller på de internationella förhållandena. Inom ett land gäller fortfarande den gamla tesen, som vanligt. Internationellt har vi en annan doktrin och ett övernationellt organ, FN, verkar ha våldsmonopol. I alla fall VILL man att FN ska ha det. Göran Persson och Anna Lind talar hela tiden om att kriget ska förklaras av FN, etc, etc. Jag tänker inte så mycket på Weber som på Hegel, när han i Rättsfilosofin hävdar att det inte finns och inte kan finnas någon överhöghet över de nationella staterna. Ländernas suveränitetsanspråk är absolut enligt honom och ingen kan inkräkta den. Tala om förlegat!

2) Idag hävdas det på många olika håll att sedan ett par år har skett en uppluckring mellan vissa sedan tidigare för våldsanvändningen centrala begrepp. De begrepp jag tänker på är polis/miltär, organisation- nätverk/stat (Bush krigsförklaring mot terrorismen) samt kanske slutligen krig/fred. Hur ska vi tänka på dessa begrepp idag om vi vill förstå och förklara världen? 

 JJ: Traditionellt har det som har kallats terrorism varit en sak för polisiära myndigheter. När IRA har sprängt kontorsbyggnader i London eller ETA använt bilbomber i Madrid har det varit helt naturligt att detta varit polisiära ärenden. Med polisiära metoder har man sökt hitta misstänkta, förundersökning har påbörjats, rättegång följer om bevisen tros hålla för fällande dom, försvarsadvokat utses och om den/de misstänkta bortom varje tvivel anses vara skyldiga fälls en dom på böter eller fängelse och i vissa länder dödsstraff. I denna process är det den nationella kriminallagstiftningen som används.

Den process som startade efter flygkapningarna i USA 11 september tog från början en helt annan väg. Kriminallagstiftningen valdes bort och det argumenterades med att detta var en krigshandling. Resultatet är att militären tog polisens plats. I krig är det andra regelverk som är aktuella. Det är den internationella lagstiftningen (folkrätten, relevanta konventioner etc.) som träder i kraft. Dessa har utvecklats genom trehundrafemtio år för att reglera relationer och konflikter mellan stater. Sedan statssystemet blev till i samband med den Westfaliska Freden 4 oktober 1648 har detta regelverk byggts på steg för steg för att hantera konflikter. Principerna för hur krig skall föras (Jus in Bello) och när krig kan startas (Jus ad Bellum) är viktiga delar av denna lagstiftning. Dessa principer har brutits i majoriteten av alla krig, men har likaväl haft en viktig funktion för att reducera såväl övergrepp som antalet konflikter som har slutat i väpnad konfrontation.

Konsekvenserna av att internationell lag användes i stället för kriminallagstiftningen fick omedelbara följder. En av dessa effekter är att genom det prejudikat som har slagits fast nu så har en dörr öppnats för att använda militära medel i fall där det tidigare var naturligt att polisen tog hand om fallet. Internationell rätt utvecklas i mycket stor grad genom prejudicerande fall. När stora aktörer på den internationella scenen stöder en tolkning så är det den som gäller. Efter 11 september har bland annat FN:s säkerhetsråd, USA:s regering, NATO och EU gett stöd åt att det är internationell rätt som skall användas, icke kriminallagstiftningen. Då blir detta gällande lag, oavsett om den nya tolkningen skulle strida mot alla tidigare förståelser av dessa lagar och konventioner.

Den mest grundläggande nytolkningen är att internationell rätt nu kan tillämpas på andra konflikter än de som är mellan stater. Utan att det är specificerat vilka andra aktörer än stater som den kan användas på så är det viktiga att det öppnas för andra aktörer än stater. I det aktuella fallet med al-Qa’ida och USAs regering är den ena aktören kanske ett nätverk utan något centralt organ, med mångfaldiga kommunikationsvägar, ingen klar territoriel bas och antagligen ett antal sympatiserande grupper och individer som lever ett normalt liv i olika delar av världen. En sådan struktur gör inte enbart internationell lagstiftning opraktisk att tillämpa, men paragraferna är inkompatibla med den verklighet de skall tillämpas på. Det är inte här plats och tillfälle att gå igenom alla relevanta delar av Genevkonventionen och andra delar av den internationella rätten för att visa på dessa inkompatibliteter, men det borde göras en systematisk genomgång av de problem som uppstår när lagsystemet skall användas på en aktör med en struktur som t.ex. al Qa’ida.

Den princip som finnes om rätten till självförsvar i såväl internationell rätt som kriminallagstiftning blev av Säkerhetsrådets resolutioner tillämpad på ett radikalt annat sätt än tidigare praktiserad. När flygplanens störtande in i World Trade Center och Pentagon ansågs vara krigshandlingar så blev ett försvarskrig accepterat som lämpad åtgärd. Rätten att försvara sig har fram tills dess blivit tolkad som en omedelbar åtgärd under pågående angrepp. I detta fall väntade USAs militära styrkor i fyra veckor, och byggde upp en allians, innan angreppen på Afghanistan. Denna fördröjning ändrar hela basen för principen om självförsvar. Låt oss göra en parallell till den liknande principen som vi också finner i kriminallagstiftningen. Om du blir angripen av en annan person så kan du lagligt använda det våld som behövs för att försvara dig; inklusive ta den attackerandes liv, om så behövs. Men om du lyckas lämna brottsplatsen, använder några veckor på att bygga upp en allians av starka vänner, så kan du inte komma hem till den som angrep dig för en månad sedan och utöva din självförsvarsrätt! Lagen ställer självklart krav på en omedelbarhet i reaktionen när det gäller självförsvar. Denna omedelbarhet har nu tolkats som att den kan dröja åtminstone två månader, och det är inte satt någon bortre gräns för när denna rätt förloras. Kan man vänta med att utöva sitt självförsvar ett år; flera år…? Kan man tänka sig att en historisk händelse kan användas som anledning för att bomba andra länder i ”självförsvar”?

Den senaste tolkningen av internationell rätt som antyds i resolutionen om Irak och som möjligen konkretiseras i kommande resolutionstexter går ett långt steg längre än ”fördröjt självförsvar”. Denna gång tolkar många av de stora aktörerna lagen som att den öppnar för att självförsvarsrätten skall utövas innan(!) angreppet kommer. Låt oss än en gång dra en parallell till kriminallagstiftningen: Du utövar våld mot en som du påstår kommer att attackera dig i framtiden! Nu finns det situationer där kriminallagstiftningen öppnar för att avvärja ett uppenbart och omedelbart hot genom maktanvändning, men fallet Irak är helt annorlunda. För det första föreligger inga bevis. För det andra har ingen påstått att Irak har missilsystem som kan hota USA. I värsta fall kan det tänkas att Irak kan skjuta i väg ålderdomliga Scud-missiler som möjligen kan hamna i Israel, men utan någon precision. Argumenten nu handlar om att angreppet kan starta om vapen­inspektör­­ern­as arbete hindras. Efter veckor med fri tillgång till alla önskade platser, med en inbjudan till CIA (som påstår sig VETA att Irak har massförstörelsesvapen), med 13 000 sidor skriftligt material överlämnade kritiserar amerikanska regeringsrepresentanter Hans Blix och hans vapeninspektörer för att de inte går tillräckligt aggressivt fram. Man försöker tydligen skapa provokationer för att hitta en anledning att eskalera det 11-åriga kriget. Regelbundna bombningar i de flygförbudzoner som amerikanerna har upprättat utan stöd i FN har genomförts i alla dessa år.

AP: Jag tänker mest om paret polis/militär. Det är bara ur ett eurocentriskt perspektiv som man kan uppfatta denna “uppluckring” som en nyhet. Från mitt latinamerikanska perspektiv är militariseringen av det civila ett etablerat inslag i samhället. (eller ha varit: en viss förändring pågår). I El Salvador 1993 skapade man för första gången en poliskår som var oberoende av armén, en civil polismyndighet! På ett eller annat sätt har de flesta länderna i världen haft liknande villkor. Bush krigsförklaring mot terrorismen är alltid i praktiken ett krig (eller snarare en straffexpedition) mot en annan nationell stat (Afghanistan, Irak). Resten: attentat med missiler, bomber, osv, mot kända våldsutövare som är medlemmar av vissa hemliga organisationer eller nätverk samt CIA:s utökade befogenheter att mörda folk, osv, är absolut inte något nytt (Tänk bara på alla attentat mot Fidel). De interna förföljelser mot araber och muslimer inom USA har också sina tidigare motsvarigheter, t ex Machartyismen. Kriget mot terrorismen är ett slogan, i själva verket använder man sig av utökade och internationaliserade polisbefogenheter i första instans. Det riktiga kriget förs som vanligt mot ett eller flera länder, inte mot nätverk. Och observera att militariseringen av det civila kan i vissa fall förvandlas till det motsatta: nu i Brasilien sätter Lula landets armé i jobbet. Den ska kriga mot hungern! Motsatsparet krig/fred är knepigare. En gång för länge sen skrev jag en avhandling om krig och krigsteori och blev mycket förtrogen med Carl von Clausewitz. Hans välkända ord: “kriget är en fortsättning av politiken med andra medel” pekar på nationalstatens politik. Kriget är där ett instrument för politiken då de politiska medlen visar sig vara otillräckliga för att nå statens fastsatta mål. Många har lekt med idén att under 1900-talet, i synnerhet i och med atombomben, har politiken blivit en fortsättning av kriget. Påhittigt, men om man definierar som politik lite mera än det preussaren Clausewitz menade, tror jag att hans definition fortsätter att gälla. Politik handlar också om de multinationella foretagens egna intressen, om kampen om olja, osv.

 3) Om vi uppehåller oss ett tag i situationen för den enskilda individen. Vad har hänt med hennes rättsäkerhet och folkrätten? 

 JJ: Jag har sagt något om detta i frågan ovan, men låt mig tillägga: rättssäkerheten har blivit urholkad för väldigt många människor världen över. De krav från USA/FN: s säkerhetsråd som ålägger alla FN: s medlemsstater att införa terroristlagstiftningar slår mycket brett. Och många av de reaktioner som kommer på dessa lagar ökar en snabbt växande klyfta mellan stat och folk. Extremt tydligt i länder som Saudiarabien, men tendensen är global. Konsekvenserna blir stora och långvariga när det gäller folks uppfattning av statens legitimitet.

AP: Vi går nu i en farlig tid där individernas rättigheter åsidosätts. Om vi tittar på världen i ett vidare perspektiv (hela världen) och ett historiskt perspektiv, ser vi ingenting nytt. Kampen för de mänskliga rättigheterna är en ständig kamp. Mängden av rättigheter ökar inte ständigt och inte heller är den konstant. Människans rättigheter inskränks hela tiden här och där. Det finns lugnare perioder, lugnare platser, men inget är definitiv utan rättigheterna måste erövras varje dag. Nu går vi in i en mörkare period. Man ska höja rösten nu, avslöja, vägra acceptera förmörkelsen som definitiv.

4) Om vi återigen flyttar oss en nivå. I och kring Irak bor det Kurdiska folket. Om vi återigen tittar på detta ur ett politisk- teoretiskt plan ser vi här ett folk utan stat eller nation. Resonera runt begreppen stat, folk & nation med utgångspunkt från det Kurdiska fallet. 

AP: Det kurdiska fallet är mycket komplicerat och jag saknar tillräckliga kunskaper. Men av mina kurdiska vänner har jag lärt mig två saker: 1. att den kurdiska nationalismen blommar ut i den kurdiska diasporan. Det är exilen som driver fram sökandet efter en gemensam identitet och en gemensam national stat. 2. det andra jag lärde mig är att ett stort Kurdistan, som är ett diasporiskt projekt, inte är något som kurderna som bor i de olika länderna i området (Iran, Irak, Turkiet) driver idag. Det finns i dag i världen många nationer utan egen stat och utan drömmen att skapa en sådan. Den gamla föreställning om ett folk, en nation, en stat, som tyskarna (och svenskarna också) haft är idag totalt förlegat. Staten är i dag en struktur för multietniska samhällen. Globaliseringen gör de gamla föreställningar omöjliga. Begreppet folk har blivit också svårare att definiera och mindre användbart än tidigare. Tänk på FN, som betyder Förenta Nationerna men som inte representerar just nationer utan stater!  Av mina mapuchevänner i södra Argentina lärde jag mig att tala om mapuchefolket (människor som är mapuche) och mapuchenationen (gemenskapen mellan olika mapuche sammansluttningar och individer som finns på båda sidor om gränsen mellan nationalstaterna Chile och Argentina). Något anspråk att bilda en egen stat har de inte men de vill ha rätt till det egna territoriet. Den gamla territorialiseringen av identiteterna och av politiken är idag svårt att upprätthålla, delvis som en konsekvens av villkoren i det senmoderna (eller postmoderna) samhället, dels på grund av diasporaeffekten som globaliseringen för med sig.

5) FN- systemets trovärdighet balanserar idag på en mycket tunn tråd. Vissa beslut som kan fattas i och runt ett ev. krig mot Irak kan en gång för alla göra att FN förlorar all sin trovärdighet i stora delar av världen. Finns det en framtid för FN? Vilka beslut kan FN fatta och behålla sin trovärdighet? 

JJ: Se min artikel som jag skrev tillsammans med Jan Öberg. Artikeln avlsutas med följande citat: ”Or will 2003 be remembered by future generations as the year in which a few members, against the will of the greater majority, decided to destroy the UN as a peace organisation? And got away with it only because the Secretary-General and member states who didn’t want the war, failed to show civil courage in time and hid behind a self-condemning “UN mandate”?”

Finns att läsa på: http://www.transnational.org/pressinf/2002/PI168_No_UN_mandate.html

AP: Här ska du anknyta till mitt svar på frågan 1. Jag är överens med Jörgen om att faktumet att FN förklarar krig mot ett land inte räcker för att vi ska uppfatta detta krig som rättmätigt. Men det är ändå intressant att se hur man tror sig kunna legitimera ett krig genom att kräva att det blir ett FN-sanktionerat krig. Det har blivit ett slags alibi och ett sätt att inte erkänna att man egentligen anpassar sig till USA:s krav. En annan aspekt är just den alldeles nya föreställningen om att ett krig blir rättmätigt genom att det förklaras av ett övernationellt organ. Det ligger i föreställningen en suddig men spännande kärna: att varje krig som en enskild nationalstat kan förklara kommer i fortsättningen att uppfattas som suspekt, som orättmätigt, osv. Man börjar att ifrågasätta de nationella staternas suveräna rätt att föra krig! Det tycker jag är värt att uppmärksammas och alldeles nytt i världshistorien. Under medeltiden var det rättmätiga kriget ett helt formalistiskt begrepp: ett rättmätigt krig var det som en rättmättig härskare förklarade. Kan det inte bli så igen? FN som den enda rättmätiga härskaren with right to kill! Men vi ska inte drömma nu. Som du skriver, Olav, FN:s “trovärdighet balanserar idag på en mycket tunn tråd”. Om det finns eller inte finns en framtid för FN beror på hur organisationen agerar nu. Men en övernationell organ kommer att finnas också i fortsättningen trots allt. Försvagad, icke trovärdigt, marionettaktig, men det kan inte hjälpas: vår globaliserade planet kan inte fungera utan en plats, ett organ, en institution, en arena, där de nationella staterna konfronteras med varandra, förhandlar och tvingar fram lösningar för globala problem. Kanske blir FN förlegat, men något nytt kommet att ersätta det.

6) Idag ser en del tänkare (bl.a. Manuel Castells) ett stärkt EU byggt på anti-imperialistiska och demokratiska värden som den enda motpolen till en amerikansk hegemoni. Skulle en ökad militarisering av EU kunna leda till något gott, kanske t.o.m. vara den bästa lösningen. Kan EU bli en demokratisk världspolis? 

JJ: Nej. EU kan möjligen bli en stormakt även militärt, men den har ingen demokratisk potential. Jag bär fortfarande med mig 70-talets tanke om att ”Small is Beautiful”. Dessutom är frågan fel ställd. Det finns inte EN lösning på dessa problem.

AP: Jag tror inte att Castells tänkte på att EU skulle utmana USA med militära medel.  Flera EU-medlemmar är också NATO medlemmar. Det kommer att bli intresse­konflikter där. Och nej, en ökad militarisering brukar aldrig leda till något gott. Å andra sidan finns det alltid en eurocentrisk tendens i sättet att betrakta Europa som “den enda motpolen till en (nord-)amerikansk hegemoni”.  Är det verkligen så? Vad säger du om samarbetet mellan Kina och Brasilien i det som gäller satellitproduktion och flygindustrin? När en högt uppsatt USA:s general behövde hota den colombianska regeringen för att den inte skulle köpa krigsflygplan av Brasilien i stället för av USA, då väcks ens fantasi. Colombia är USA:s favoritallierade i Latinamerika och pengarna att köpa flyplan med får Colombia av USA som biståndpengar för kriget mot knarket (och gerillan). Det är en ganska komisk situation egentligen. Kina börjar att etablera starka allianser i olika världsdelar, inte minst i Latinamerika. Colombia, som Jörgen påpekar, har nu en avgörande betydelse som ordförande i gruppen av icke permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsrådet. Landets situation är instabil. Hur länge kommer Colombia att gå i USA:s ledband? Vilka nya allianser kommer att uppstå? Jag tror inte att en riktig ny motpol kommer att vara så territoriellt bestämd som man tror. Globaliseringen gör att den gamla geopolitiken delvis  ätts ur spel. Nya allianser (och poler) behöver inte finnas på en bestämd och välavgränsad geografisk plats.

7) Lista vilka orsaker ni tror finns till ett ev. krig mot Irak från USA:s sida. T.ex. Olja, amerikansk inrikespolitik, nyimperialism eller en tanke om ett korståg. 

JJ: Ännu en jättefråga som är fel ställd. Några korta kommentarer: Det finns naturligtvis många skäl till detta krig. Amerikanska etablissementet är med goda skäl oroliga för att Saudiarabien får en revolution som Iran 1978-79. Då kan det vara bra att ha en vänligt sinnad regim med kontroll över världens näst största oljefyndighet. Den dyslektiska presidenten behöver visa upp någon form av seger när han har använt många miljarder dollar utan att kunna visa upp en enda seger. Kompletteringsval och farsans ”miss” för tolv år sedan är andra skäl. Ett folk som är utvalt av Gud har inte enbart rätt, utan även en plikt att kämpa mot Satan och hans representanter (se Galtungs: Amerikansk Utenriks politikk: En fortsettelse av teologi med andre midler). Det ”militär-industriella-massmediala-politiska”-komplexet behöver fiender för att försvara sin existens och sina budgetar.

AP: Orsaker till ett krig mot Irak? Det finns de objektiva, statsmannamässiga orsakerna (olja, kontroll över Mellanöstern osv.) och det finns subjektiva sådana (som att Bush junior är arg för att Saddam ville döda hans daddy). Det finns också behovet av att göra något dramatiskt som kompenserar nordamerikanerna för det nationella såret, efter det oerhörda som hände i USA den 11/9. Det finns ett behov att officiellt markera den situation av total överhöghet över världen, som är USA:s idag och även avskräcka eventuella framtida utmanare.

8) En del bedömare jämför USA: s roll idag med romarriket för att senare hänvisa till vad som hände med det imperiet. Är detta en relevant jämförelse? Om man ska gå till litteraturen för att förstå vad som händer idag; Ska man läsa Gibbons ”Romarrikets uppgång & fall”, Asimovs ”Stiftelsetriologin”, Tolkiens ”Ringen” eller något helt annat? 

JJ: En haltande jämförelse, som inte räcker, men alla imperier faller till slut. Få faller genom militära förluster. Mer typiskt är ackumulationen av interna motsättningar i imperiernas system. En vanlig slutfas är militär expansion…

Det är skrivet relativt lite om detta. En liten intressant skrift kommer från Galtung inom kort. (se. Tex. Mikael Löfgrens intervju i med Johan Galtung. DN, B1, 16/1 2003)

AP: Jörgen berättade för jätte länge sen att Galtung höll på att studera några av världens stora imperier genom historien och orsakerna till att de föll. Jag har väntat med spänning, men boken är inte färdig ännu (läser jag nu i Jörgens svar). Det är verkligen synd. Det är naturligtvis klokt att fastställa att alla dessa imperier inte föll på grund av angrepp från en eller flera externa fiender utan på grund av de inre spänningarna och de inre motsättningarna. Ju större ett imperium är (och nu har vi det största möjliga imperiet!) desto fler blir de interna motsättningarna, eftersom allt som händer i världen blir internt, sker inom imperiets gränser. Vi ser det i mindre skala idag. De mest lydiga “satellitstater” när också de mest enträgna fiender av imperiet: detta händer i Pakistan, Saudiarabien, Sydkorea, (England?). En allierad som Jemen köper missiler från Nordkorea. I Latinamerika och en stor del av Afrika är motståndet mot USA kompakt. Evo Morales, indianen i Bolivia som nästan vann senaste val utan ha varken parti, valapparat, eller pengar, tackade offentligt USA för han fick så många röster bara för att USA avrådde bolivianerna från att rösta på honom. Givetvis kommer detta imperium också att falla någon gång. När? Jag saknar kristallkulan. Men ett kan jag säga: det handlar inte om en evolutiv nedgångsprocess. Ett imperium kan se väldigt starkt ut under en längre tid (ibland under århundraden) för att sedan grusas ner på ett plötsligt och oväntat sätt. Litterära inspirationer: läs i alla fall Asimov, den är fantastiskt roligt.

9) Är det som sker idag något ”kvalitativt” nytt eller bara kulmen på en våg som startade långt innan? 

JJ: Både och!

AP: Den sista frågan har jag svarat på under hela intervjun. Det kvalitativt nya, som inte längre är nytt, är slutet på det kalla kriget och utgången med en ensam, absolut vinnare. Det finns aldrig något som är alldeles nytt i historien, det finns istället olika kombinationer, olika konstellationer, olika sätt att artikulera och organisera element som i sig kan vara väldigt gamla. Det är de nya sätten att artikulera dessa element som är det nya.

Advertisements
Tagged with: ,
Posted in På svenska, Political comment and analysis

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: