Inkludera Hamas

Originally published in Sydsvenskan, 17 juli 2007. 

Att låtsas som om valets vinnare inte finns skapar mer desperation.

Jag har jobbat i Israel och Palestina i många år. Som lärare på universitetskurser, tränare i konflikthantering för aktivister, forskare och medarbetare i projekt har min uppfattning formats och utvecklats. Denna erfarenhet har kompletterats med teorier från litteraturen.

Om man skall framhäva en sak som dessa år av arbete lärt mig så är det att klok konflikthantering handlar om att inkludera, inte exkludera. Just nu pågår raka motsatsen.

Omvärlden skapar mer kaos och lidande med sin nuvarande politik i Mellanöstern. Och president Bushs nya löfte om mer pengar och ytterligare politiskt stöd till president Mahmud Abbas förstärker problemen.

Parter i konflikt har ”egendomsrätt” till sina konflikter. Varje viktig aktör som inte får vara med och bearbeta den blir, i bästa fall, frustrerad och arg. Det är inte ovanligt att uteslutna aktörer blir våldsamma och satsar allt på att förstöra den fredsprocess som de inte får vara med och påverka.

Det var det vi såg när Osloprocessen i Mellanöstern slutade i katastrof. Norrmännen vägrade låta viktiga aktörer delta i förhandlingarna. Ortodoxa judar, Hamas och bosättarna är exempel på viktiga aktörer som inte fick plats runt förhandlingsbordet. Resultatet blev vanmakt och eskalerande våld. En ortodox jude sköt sin egen premiärminister. Hamas började som första muslimska grupp med självmordsbombare. En bosättare gick in i en moské och sköt ihjäl bedjande muslimer.

Dessa händelser är självklart inte norrmännens ansvar, men de är inte helt utan skuld.

Argumenten för att inte invitera fler än två var att det skulle vara svårare och tidskrävande att ha med fler aktörer. Och det är helt korrekt. Men det finns ingen enkel väg till bestående fred!

Mina vänner i regionen brukar jämföra fredsbyggandet med att lägga en olivkärna i jorden. Om man sköter den väl kan man skörda sina första oliver trettio år senare, och trädet kan ge god frukt i hundratals år. Eller så kan det rivas upp med en bulldozer på en halv minut. Freden måste vårdas noga, få växa sig stark, och den kan förstöras snabbt med våldshandlingar.

Den tragiska utveckling vi har skådat efter valet i Palestina har varit en lång sammanhängande process där omvärlden gjort sitt bästa för att hindra valets rättmätiga vinnare att visa vad de kan. Omedelbara krav restes på att Hamas skulle erkänna Israel, utan att någon gjorde klart om det var Israel anno 1948, 1967 eller 2007 som skulle erkännas.

Strikta sanktioner, bojkott, fängslanden och fortsatta bombningar präglade omvärldens respons på det första fria och rättvisa valet i ett arabiskt land. När fattigdomen, isolationen och svälten resulterat i ett katastrofalt inbördeskrig så gör omvärlden allt den kan för att öka splittringen. Allt stöd ges till den part som förlorade valet; politiskt stöd och pengar strömmar nu till president Mahmud Abbas och hans folk. Men valet förlorades i huvudsak för att Fatah var så korrupt och inte kunde leverera vad som lovades.

Denna politik kommer garanterat att leda till ytterligare desperation och utveckling i en fundamentalistisk riktning.

Man kan tycka vad man vill om Hamas, men att låtsas som om de inte finns är som att sticka huvudet i sanden. Deras valseger var ett stort steg i riktning mot att se vad de står för. Men de fick aldrig möjligheten att verka i ansvarig position.

Jag undrar ofta om det internationella samfundet vet vad det gör? Problemet är att oavsett om frågan besvaras med ja eller nej så ser det mycket dystert ut för Mellanöstern.