Militarismens roll efter 9-11

Ursprungligen publicerad xxx

 

Introduktion

Två faktorer är mycket tydliga i den utveckling av militära medels roll som vi har sätt sedan flygplanen störtades in i World Trade Center och Pentagon. Den första är at militära medel har i ökad grad användts där polisiära medel tidigare var helt dominerande. Den andra är den amrikanska imperialismens ökade militarisering av vår jordklod. Båda dessa faktorer har skrämmande konsekvenser som inte är omdelbart synliga i det korta perspektivet.

Jag kommer att ge en beskrivning av båda dessa utvecklingstendenser och avslutningsvis ge några perspektiv på denne komplexa process.

Det kalla krigets slut

Med tio års mellanrum har två stora ändringar har skett i såväl synen på, som användningen av, militära medel. Fram till kalla krigets slut har rättfärdigandet av stora försvarsbudgetar varit grundat i behovet av nationellt försvar. Men vi har samtidigt sett en praxis där militära medel använts för att försvar politiska intressen långt utanför det egna territoriet. När världen blev unipolar och många av de traditionella fiendebilderna försvann upplevde vi några år där politiker och militärer sökte sig nya hotbilder och argument för att försvara systemen och resursanvändningen. De första famlande argumenten gick ut på att ”kalla kriget” kan komma tillbaka och ”ingen kan veta vad som händer med Ryssland”. När resterna av forna Röda Armen visade sig inte ens kunde hantera Tjetjenien efter massiva militära insatser 1994-96 stod det klart att hotbilden om Rysslands återkomst som en aggressiv militärmakt var mycket svår att marknadsföra. Om ett område mindre än Sörmland inom ryska statens territorium, med ca en miljon invånare kunde påföra den ryska armen stora förluster så var det knappast troligt att samma arme skulle kunna vara något hot mot någon av sina grannar.

Internationella uppdrag

Senare blev rättfärdigandet av militärbudgetarna omdefinierat till behovet för styrkor för ”internationella uppdrag”. Dessa uppdrag är relativt diffust definierade och kan handla om en mängd olika saker. Ett exempel är NATO:s krig mot Jugoslavien våren 1999. Under benämningen ”humanitarian intervention” användes kryssningsmissiler, flygbombning och annan materiel till ett tre månader långt intensivt krig där stora delar av infrastrukturen förstördes, men förvånande lite militärt materiel förstördes.

Det nya argumentet var att militära medel var det enda som kunde uppnå de mål som ”världssamhället” satte upp för detta krig. Målen i detta fall var: hindra en humanitär katastrof, skapa respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, skapa fred och stabilitet i regionen och försvaga Milosevitch. Det var inte enbart yrkeskunniga militärer som argumenterade för att dessa mål knappast kan uppnås från 5-10 000 meters höjd. Carl Bildt var en av de få politiker som offentligt argumenterade för att en sådan militär insats skulle skapa en humanitär katastrof. Det ovanliga var inte att någon kunde förutsäga att folk skulle massivt lämna ett område som flygbombas, men att så få politiker offentligt ville erkänna att det krävs helt andra insatser än flygkrig för att uppnå dessa högvärdiga mål. Det verkar vara en utbredd uppfattning bland politiker att militära medel är något slags universalverktyg för att uppnå ett brett spektrum av politiska mål. Jag återkommer till detta fenomen senare.

NATO:s omdefiniering av sina uppgifter mitt under det regelvidriga och folkrättsstridiga kriget mot Jugoslavien var ett tidigt tecken på att militärens roll var i färd med att omdefinieras radikalt. Och det är på denna bakgrund jag kommer att analysera de nya användningsområden för militären som visar sig i kölvattnet efter 11 september.

Brottsbalk eller internationell lag

Traditionellt har det som har kallats terrorism varit en sak för polisiära myndigheter, domstolar och fängelseväsende. När IRA har sprängt kontorsbyggnader i London eller ETA använt bilbomber i Madrid har det varit helt naturligt att detta varit polisiära ärenden. Med polisiära metoder har man försökt hitta misstänkta, förundersökning har påbörjats, rättegång följt om bevisen har trots att kunna hålla till fällande dom, försvarsadvokat utsetts och om den/de misstänkta finnes bortom varje tvivel skyldiga har det fällts en dom på böter eller fängelse och i vissa länder dödsstraff. I denna process är det den nationella brottsbalken som använts.

Den process som startar efter flygkapningarna i USA den 11 september tar från början en helt annan väg. Brottsbalken väljs bort och det argumenteras för att det handlar om en krigshandling. Resultatet är att militären tar polisens plats. I krig är det andra regelverk som är aktuella. Det är den internationella rätten eller Folkrätten som träder i kraft när krig mellan stater hotar eller utkämpas. Den skivna traktaträtten och sedvanerätten har utvecklats genom trehundrafemtio år för att reglera relationer och konflikter mellan stater. Traktaträtten finnes i form av texter som Haagkonventionerna och Genevekonventionerna

Konventionerna binder enbart de stater som har förbundit sig till avtalen, men sedvanerätten är bindande för alla stater.

Sedan statssystemet blev till i samband med den Westfaliska freden den 4 oktober 1648 har detta regelverk utvecklats stegvis för att hantera konflikter mellan stater. Principerna för hur krig skall föras (Jus in Bello) och när krig kan startas (Jus ad Bellum) är viktiga delar av denna lagstiftning. Dessa principer har brutits i majoriteten av alla krig, men har likaväl haft en viktig funktion för att reducera såväl övergrepp som antalet konflikter som har slutat i väpnad konfrontation.

Konsekvenserna av att internationell lag användes istället för kriminallagstiftningen fick en omedelbar en konsekvens och vi har sannolikt inte sett majoriteten av de långvariga konsekvenserna än. Jag vill i det följande diskutera några av dessa sannolika konsekvenser. En av dessa effekter är att genom det prejudikat som har slagits fast så har nu en dörr öppnats för att använda militära medel i fall där det tidigare var naturligt att polisen tog hand om fallet. Internationell rätt utvecklas i mycket stor grad genom prejudicerande fall. När stora aktörer på den internationella scenen stöder en tolkning så är det den som gäller. Efter den 11 september har bland annat FN:s säkerhetsråd, USA:s regering, NATO och EU gett stöd åt att det är internationell rätt som skall användas, inte kriminallagstiftningen. Då blir detta gällande lag, oavsett om den nya tolkningen skulle strida fullständigt mot alla tidigare tolkningar av dessa lagar och konventioner. Det är utifrån dessa skäl oerhört viktigt att varje sådan nytolkning inte sker enbart baserad på enskilda händelser, utan att man tar i beaktande vilka konsekvenser denna nytolkning får i andra situationer. Hur blir det när andra länder, i andra kontexter vill åberopa samma rättigheter?

Nytolkning

Den mest grundläggande nytolkningen är att internationell rätt nu kan tillämpas på andra konflikter än de som är mellan stater. Utan att det är specificerat vilka andra aktörer än stater som den kan användas på så är det viktiga att det öppnas för andra aktörer än stater. I det aktuella fallet med al-Qa’ida och USA:s regering är den ena aktören kanske ett nätverk utan något centralt organ, med mångfaldiga kommunikationsvägar, ingen klar territoriell bas och antagligen ett antal sympatiserande grupper och individer som lever ett normalt liv i olika delar av världen. En sådan struktur gör inte enbart internationell lagstiftning opraktisk att använda, men paragraferna är inkompatibla med den verklighet de skall tillämpas på. Det finns här inte plats och tillfälle att gå igenom alla relevanta delar av Genevekonventionen och andra delar av internationell rätt för att visa på dessa inkompatibeliteter, men det borde göras en systematisk genomgång av de problem som uppstår när lagsystemet skall användas på en aktör med en struktur som t.ex. al Qa’ida.

Den princip som finnes om rätten till självförsvar i såväl internationell rätt som kriminallagstiftning blev av Säkerhetsrådets resolutionen 1368 den 12 september fastslagit och tillämpad på ett radikalt annorlunda sätt än emot tidigare tillämpningar. Att en så ny tolkning fattas enbart timmar efter den fruktansvärda händelsen gör naturligtvis at det fantes ingen tid för att begrunda konsekvenserna av den text som las fram. Många av ledamöterna var nog fortfarande i shocktillstånd när voteringen genomfördes. Dammet låg over hela Manhattan och alla nyhetskanaler repeterade flygplanens sista resa gång på gång.

Lagtexter bör inte komma till under sådana omständigheter. Få kunde överblicka vad resolutionen skulle får för konsekvenser i framtiden.

Men när flygplanen som störtade in i World Trade Center och Pentagon ansågs detta av Säkerhetsrådet att vara krigshandlingar så blev ett försvarskrig accepterat som en lämplig åtgärd. Rätten att försvara sig har framtill dess blivit tolkad som en omedelbar åtgärd under pågående angrepp. I detta fall väntade USA:s militära styrkor i fyra veckor och byggde upp en allians innan angreppen på Afghanistan. Denna fördröjning ändrar hela basen för principen om självförsvar. Låt oss göra en parallell till den princip som vi också finner i kriminallagstiftningen. Om du blir angripen av en annan person så kan du lagligen använda det våld som behövs för att försvara dig; inklusive att ta den attackerandes liv, om så behövs. Men om du lyckas lämna brottsplatsen, använder några veckor på att bygga upp en allians av starka vänner, så kan du inte komma hem till den som angrep dig för en månad sedan och utöva din självförsvarsrätt. Principen ställer med självklarhet krav på en omedelbarhet i reaktionen när det gäller självförsvar. Denna omedelbarhet har nu tolkats som att den kan dröja åtminstone en månad och det är inte satt någon bortre gräns för när denna rätt förloras. Kan man vänta med att utöva sitt självförsvar ett år; flera år … ? Kan man tänka sig att en historisk händelse kan användas som anledning för att bomba andra länder i ”självförsvar”?

Självförsvar innan angrepp

Den senaste tolkning av internationell rätt som antyds i Sikkerhetsrådets resolution 1441 om Irak  och som möjligen konkretiseras i kommande resolutionstexter går ett långt steg längre än ”fördröjt självförsvar”. Denna gång tolkar många av de stora aktörerna lagen som att den öppnar för att självförsvarsrätten skall utövas innan (!) angreppet kommer. Låt oss än en gång dra en parallell till kriminallagstiftningen: Du utövar våld mot en som du påstår kommer att attackera dig i framtiden! Nu finns det situationer där kriminallagstiftningen öppnar för att avvärja ett uppenbart och omedelbart hot genom maktanvändning, men fallet Irak är helt annorlunda. För det första föreligger inga bevis. För det andra har ingen påstått att Irak har missilsystem som kan hota USA. I värsta fall kan det tänkas att Irak kan skjuta iväg ålderdomliga Scud-missiler som möjligen kan hamna i Israel, men utan någon precision. Argumenten nu går ut på att angreppet kan starta om vapeninspektörernas arbete hindras. Efter veckor med fri tillgång till alla önskade platser, med inbjudan till CIA (som påstår sig VETA att Irak har massförstörelsevapen) och med 13 000 sidor skriftligt material överlämnade, kritiserar amerikanska regeringsrepresentanter Hans Blix och hans vapeninspektörer för att inte gå tillräckligt aggressivt fram.

Det slutade då också med att militären också ersatta vapeninspektörerna. På vilket sätt militären är bättre rustade än inspektörerna för att hitta dessa påstådda vapengömmor är inte klarlagt. Den militära ockupationen av Irak kan knappast sägas vara en mera effektiv väg till att hitta massförstörelsesvapen. USA lyckades skapa provokationer för att hitta en anledning att eskalera det 11-åriga kriget. Regelbundna bombningar i de flygförbudszoner som amerikanerna har upprättat utan stöd i FN har genomförts i alla dessa år. Konsekvenserna av det angrepp och den ockupation som företogs i mars och april 2003 är intye möjligt att överblickla. Resultaten vill visa sig i generationerna som kommer. Att dessa händelser har skapat en fredligare värld är svårt att se. Hatet mot västvärlden och skälen för att hata har växt sig starkare genom detta.

Weapons of Mass Destruction

Kriget mot Irak 2003 har definierats som en uppföljning av det krig som 1991 påbörjades som en ”befrielse av Kuwait”. Detta tolvåriga krig är i sanning en ”fortsättelse av politiken med andra medel”. Här har Clausewits fått lärjungar som tar honom på största allvar.

Kombinationen av sönderbombad infrastruktur och ekonomisk bojkott har fram tills nu tagit över en miljon liv och bör definieras som ett ”Weapon of Mass Destruction”. Här har militären hittat ett mycket dödligt vapensystem som inte skapar varken stora rubriker i media eller stark kritik från allmänheten. Orsaken är att man inte hittar några sönderskjutna lik. Folk dör som flugor på grund av brist på grundläggande förutsättningar för livets upprätthållelse (mat, rent vatten, mediciner, värme). Skillnaden från ABC-vapnen är att detta är ett mycket exakt vapen som enbart dödar mycket unga, sjuka och gamla. De traditionella massförstörelsevapnen dödar urskillningslöst, men har fortfarande inte dödat lika många som den oerhört morbida kombinationen av förstörd infrastruktur och ekonomisk bojkott. Ingen tror att Saddam Hussein kommer att gå till sängs hungrig, törstig eller utan värme i huset. Det är goda skäl att lägga till bokstaven D till listan över Atomic, Biological och Chemical. D:et kan stå för Discriminate.

Samma metod, om än i mindre omfattning, har använts mot Jugoslavien och Afghanistan. Detta vapensystem kommer säkerligen att användas mera frekvent i framtiden.

Militären agerar polis och domstol

En annan utveckling av militära medel den senaste tiden är avrättningar av misstänkta kriminella. I perioder har olika underrättelsestjänster haft formella förbud mot att döda, men det har varit undantag. Det nya ligger i användningen av militära medel för att utföra dessa uppdrag. Stora delar av de militära operationerna i Afghanistan efter att Talibanregimen hade avsatts, var i realiteten jakt på misstänkta individer. Med spioner och soldater på marken samt jakt-, attack- och spaningsplan i luften försökte man döda personer som var misstänkta för att tillhöra eller stödja al-Qa’ida eller Talibanregimen. Under 2002 användes vid flera tillfällen så kallade ”droner” (små obemannade flygplan med kamera och missiler) för att döda enskilda individer. I december blev sådant flyg använt för att döda en misstänkt som befann sig i Jemen. Mycket tyder på att den Jemenitiska regeringen inte kände till operationen på förhand. Sådana operationer bryter självklart mot varje lag och konvention. Den visar på en uppfattning inom USA:s militära ledning om en upphöjd position som gör det möjligt att ignorera lagar, avtal och hela basen för internationell rätt. Efter en debatt om händelsen i Jemen har det fattats formellt beslut om att CIA får utföra sådana uppdrag.

En annan av konsekvenserna av den självbild som USA:s politiska ledning uppvisar är synen på den nya Internationella krigsförbrytardomstolen (ICC). USA stödjer upprättelsen under förutsättning att den inte skall omfatta amerikanska medborgare. För att hindra att amerikaner dras inför rätta om dom begår krigsförbrytelser så vill USA upprätta bilaterala avtal med alla andra länder om att dom inte skall skicka misstänkta amerikanare till Haag. Länder som inte stödjer den amerikanska linjen i denna fråga kommer att utsättas för svartlistning och kan t.ex. inte få köpa amerikanskt militärmateriel.

Det är välkänt att USA vill ha undantag för egna medborgare, men kongressen har också fattat beslut om att ifall någon medborgare fängslas i Haag så skall amerikanska soldater kunna ”befria” dessa.  Här tänker man sig alltså att med militär trupp gå in i ett centraleuropeiskt land och hämta ut de som sitter fängslade med amerikansk pass. Detta är ännu ett exempel på att militären har tagit över polisens roll. Det normala för att få ut en medborgare från ett annat land är en begäran om utlämning. Då är frågan en sak för domstolar och polis. Nu skapas prejudikat för att militära operationer skall kunna ersätta denna process.

Fungerar militära medel mot terror?

En ännu viktigare fråga är om militära medel som en möjlighet för att reducera, förhindra och helt stoppa terrorister från att använda våld. Vi kan slå fast att det amerikanska militära systemet anno 2001 inte klarade av att förutse eller förhindra attackerna på WTC och Pentagon. Några modiga passagerare på det fjärde flyget lyckades dock hindra att det störtades mot CIA:s huvudkvarter (det var troligen på väg dit). Kan militära medel användas framgångsrikt mot nätverk med begränsad territoriell bas och som använder andra makt- och våldsmedel än de traditionella aktörerna?

Det är en viss logik i att den som är på offensiven alltid kommer att ligga steget före. Man kan enbart bygga motmedel när man vet vilka hoten är. Kanske kan man hindra flygplan i att användas som bomber i framtiden, men kan man bygga upp system som hindra helt andra former av hot? Låt oss titta på ett tänkt tillfälle.

Den högerextrema Oklahamabombaren använde sig av en lastbil med en explosiv blandning av konstgödsel och diesel när den statliga byggnaden raserades. Går det, med militära eller andra medel, att hindra någon att hyra en lägenhet i ett höghus och varje eftermiddag komma hem med en bärpåse konstgödsel och en femlitersdunk med diesel? Innan lägenheten lämnas ett halvår senare ställs tändningsmekanismen in. Jag skall inte här spekulera i hur kommande våldsattacker kommer att ta form, ej heller inspirera galningar i att försöka. Min poäng är att det inte är militära medel som hindrar sådant. Militära medel har mycket tydliga begränsningar. Detta vet duktiga officerare, som ofta är mycket kritiska (i det tysta) till politikers universella tro på militära aktioners möjlighet att uppnå vilka politiska syften som helst.  Det som är den mest säkra konsekvensen av användandet av militära medel i ”kriget mot terrorismen” är att det hat som får familjefäder från medelklassen i Saudiarabien att offra sitt liv i flygkrascher helt säkert ökar i såväl omfattning som styrka. För varje enskild bomb som fälls i Afghanistan så ökar antalet villiga självmordskandidater för uppdrag mot de som släpper bomberna.

Insikten att militära medel har begränsad effekt mot terrorhandlingar har tydligen delvis också blivit diskuterat i USA:s politiska ledning. Konklusionen ser ut att vara att man säger ”ja tack, båda delarna”. Därför skall det nu satsas ett okänt antal miljarder dollar på ett försvarsdepartement nummer två, Ministry for Homeland Defence. Låt mig ha ett visst överseende med det koloniala språket; Homeland är ett begrepp från den gången Storbritannien var ett imperium och man delade upp det i Homeland och kolonierna. Men man ser nu tydligen ett uppenbart behov för att ha två försvarsdepartement. Det är relevant att fråga vad Pentagon i så fall har haft, och har, som uppgift att försvara?

Det nya Ministry of Homeland Defence har, tillsammans med Pentagon fått ett antal uppgifter som går ut på att kontrollera samhället. Det nya projektet som går under namnet Total Information Awareness är framställt som ett system som skall övervaka all information i världen. Det beskrivs som en gigantvariant av Echelon med möjlighet att samla, sortera och bearbeta all relevant information om möjliga hot. Inte enbart information som samlas in genom avlyssning, men också allt som finns tillgängligt i alla möjliga register runt om i världen. Hösten 2002 blev t.ex. alla världens flygbolag tillfrågade om man kunde få direkttillgång till deras bokningssystem. Många bolag och myndigheter världen runt får i dagarna liknande frågor om huruvida amerikanerna kan få direkt tillgång till deras många databaser.

Jag skall inte använda tid på att beskriva dessa system och uppgifter men avslutningsvis kort återgå till de militära medlens möjligheter. Om vi tänker oss att övervakningen blir massiv, mycket större än i dag. Kommer i så fall militära medel kunna hindra kommande attacker på ett effektivt sätt? Många tvivlar och historiens empiri ger massivt stöd för dessa tvivel. Den aktör som inte följer de militära ”spelreglerna” kommer alltid att ha ett försprång. Även vid ”militära segrar” kommer motståndet att kunna fortsätta. Enligt alla definitioner av ”militär seger” så har t.ex. ryssarna segrat i Tjetjenien. Problemet för den ryska militära och politiska ledningen är att många tjetjener vägrar erkänna sig besegrade. I dag är 85 procent av alla byggnader i hela landet sönderbombade, nästan all matvaruproduktion har upphört, infrastrukturen existerande inte och stora delar av befolkningen är döda eller svälter i flyktingläger i grannstaterna. Men motståndet fortsätter. Liknande exempel finns hos nätverk som t.ex. al-Qa’ida. Även om några av deras baser i Afghanistan är utraderade, många finansieringskällor stoppade, all elektronisk kommunikation med omvärlden avlyssnad, några ledare döda och några celler arresterade så är det ingen som tror att al-Qa’ida inte kan och kommer att slå till igen. Och i ett bredare perspektiv: Även om al-Qa’ida inte längre skulle finnas så är det få som tror att liknade nätverk inte skulle fortsätta kampen. Mycket tyder på det motsatta; att det våldsamma och urskillningslösa kriget mot muslimer generellt har ökat sannolikheten för att attackerna fortsätter i generationer.

De militära medlen är kontraproduktiva i många avseenden och fokus måste flyttas från ”vem” till ”varför”. Så länge västvärlden enbart är upptagen av vilka som utgör hot och inte reflekterar över varför detta hat riktas mot USA och västvärlden så kommer reaktionerna alltid att vara missriktade. Det pågående ”kriget mot terrorismen” är ett försök att hantera symptomen, inte orsakerna. Vid våldsamma attacker mot symbolerna för västvärldens krigsmaskineri (Pentagon) och vår extremt orättvisa och dödliga ekonomiska världsordning (World Trade Center) borde det inte vara svårt att förstå varför dessa attacker kommer. Men det verkar inte många politiker fatta. Deras enkla svar på dessa mycket tydliga symboliska aktioner är mer av samma sort. Mera våld från Pentagon, mera ekonomisk bojkott och mer trakassering av muslimer värden över.

Militära baser i flera länder

Efter 11 september har USA kraftigt utvidgat sin militära närvaro i hela världen. Av världens knappt 200 stater (194 medlemmar i FN) har nu 140 av dem amerikansk närvaro. I tjugofem av dessa har USA betydande styrkor utplacerade. Åtminstone 36 länder har militära säkerhetsavtal med USA. Många av dessa avtal och arrangemang med olika länder är belagda med sekretess, men en del har blivit kända genom olika läckage och den offentlighet som delvis gäller i USA. Speciellt den enorma mängden stenografiska referat från ”hearings” i kongressen ger insyn i avtal med andra länder. I vissa fall kan kunskap om militära ”samarbetsavtal” kommit fram genom lokala källor i de olika länderna, men detta är undantag.  Många länder, såväl demokratiska som diktaturer, håller dessa avtal hemliga också för sin egen befolkning. De senaste årens avslöjningar om Sveriges avtal med USA i tiden efter andra världskriget är på så vis typiska.

Denna stora satsning på ökad militär närvaro kan enbart förklaras med att dessa baser är viktiga redskap i den reorganisering av världen som står på Vita Husets dagordning. Detta är delvis äldre planer, men de fick såväl ökad betydning som ny aktualitet efter 11 september. USA:s regering använde tragedin till att låta sina planer på total militär dominans i världen eskalera. De tänker befästa sin position som den enda globala supermakten.

USA:s militära expansion

Denna maktapparat skall användas för att slå till med snabbhet och styrka mot varje aktör som definieras som ett hot mot USA eller amerikanska intressen. I några fall har USA sina största baser i små och annars relativt obetydliga länder. Den enorma bas som i skrivande stund byggs i Qatar vid Persiska viken är ett sådant exempel. På samma sätt som den stora bas amerikanerna byggde utanför Prishtina efter ockupationen av delar av Jugoslavien 1999 är ytterligare ett. Under senare tid tyder mycket på att USA också bygger upp militära baser i Eritrea. Detta ingår i ett mönster där målet tydligen är att ha tillräcklig militär kapacitet i närheten av de stater Bush har pekat ut som ”ondskans makter”. Enligt amerikanska militäranalytiker skall dessa baser med några få tusen soldater och teknisk personal fungera som stöd för stora truppförstärkningar vid behov. Förberedelser görs för att på kort tid kunna mångdubbla antalet soldater och mängden materiel. På så vis är beredskapen hög för många olika scenarier. Några av dessa utplaceringar är strikt hemliga och i vissa fall gjorda utan det respektive landets godkännande. I december 2002 blev det t.ex. offentligt känt att USA redan hade soldater och CIA-personal på plats i norra Irak. På samma vis var det soldater i Kosovo innan bombningen började och i Afghanistan innan Talibanerna lämnade makten.

Vid årsskiftet 2002-2003 var antalet officiella amerikanska soldater placerade utanför USA närmare 300 000, halvparten av dessa i Asien och Stillahavsregionen. Utöver personal är det ca 60 större militära installationer utomlands och närmare 800 anläggningar totalt. Detta är flygbaser, flottbaser, armébaser, underrättelsesstationer för avlyssning av radiokommunikation, kommunikationsutrustning (för luft, land och hav), radaranläggningar, navigationsutrustning, kalibreringsanläggningar, ubåtsavlyssningskablar på havsbotten, ubåtar, marina ytfartyg, flygplan och träningsanläggningar för olika personalgrupper.

Utöver personal och olika former av baser så har antalet och budgeten för ”militära rådgivare” som placeras i många länder ökat radikalt. Dessa personer bedriver träning av lokala soldater på olika sätt. Flera av dom är specialister på ”antiterrorkrigföring”, förhörsmetoder, tortyr, underrättelsesarbete, propagandakrigföring och andra delar av det som kallas för ”lågintensiv krigföring”. Andra sysslar med mera traditionell militär träning och utbildning. Det är också känt att många såkallade rådgivare har tagit del i direkt krigföring.

Det sägs i olika sammanhang att mycket av detta skall avvecklas när kriget mot terrorismen är över. Men empirin visar oss att det är en klar tendens till att ha kvar baser under mycket lång tid. Endast ett fåtal av baserna som upprättades i samband med andra världskriget har lämnats under de senaste femtio åren. Samtidigt skall vi nog komma ihåg att väldigt få ser något slutpunkt för ”kriget mot terrorismen”. En ledare i The Economist hösten 2002 slog fast att ett sådant krig per definition inte KAN vinnas. Man kan möjligen vinna krig mot Talibanregimen, al Qa’ida eller Saddam Hussein, men mot terrorismen som sådan är det ingen slutseger i sikte. Det är det inte svårt att hålla med om.

Om det mesta av den militära kapaciteten som utplaceras blir permanent så har alla gamla teorier om maktbalans inte längre någon relevans. Vi står inför en ”ny världsordning”.

”Nya världsordningen”

Denna “nya världsordning” som blev offentliggjord efter Gulfkriget 1991 är helt klart baserad på amerikansk militär makt. Och denna makt har med besluten som har tagits efter 11 september ökat till nivåer som världen aldrig tidigare har skådat. De nya områdena som denna makt främst har befäst sig i är utöver den arabiska halvön, Balkan, Colombia (Plan Colombia) och Centralasien.

Konsekvenserna av denna historiskt unika spridning av en stats militära makt är flera. I det korta perspektivet ser det ut som om nästan alla stater stödjer USA:s ”krig mot terrorismen”. I FN/Säkerhetsrådet har stödet varit massivt det första halvåret efter 11 september. Alla permanenta medlemmar i Säkerhetsrådet har lång erfarenhet av att bekämpa det som dom har definierat som terrorister. Ryssland har ”utkämpat ett krig mot terroristerna i Tjetjenien” sedan 1994. Kina har både Tibet och muslimska grupper som kämpar för självständighet i Xinjiang. Frankrike har inbördeskriget på Korsika och sin del av Baskien. Storbritannien har sitt Nordirland där IRA har sprängt bomber i London i många år. Att dessa medlemmar såg en möjlighet att hoppa på den amerikanska idéen om ett ”krig mot terrorismen” var ingen överraskning. De såg genast möjligheten att rättfärdiga en upptrappning av militära aktioner mot dessa grupper och öka användningen av grövre polisiära metoder. Även kärnvapenmakter som Indien och Pakistan tyckte idéen var god och gav den fullt stöd. Militärdiktaturen Pakistan ville gärna få sitta vid ”de stora grabbarnas” bord efter den internationella bojkotten som följde efter deras kärnvapenprov. Indien har sedan befrielsen haft väpnade konfrontationer i Kashmir. På längre sikt är det dock tveksamt om alla dessa stater vill ingå i denna pragmatiska koalition mot terrorismen.

Asiens makttriangel

För den som följer den säkerhetspolitiska debatten i Kina, Ryssland och Indien så står det klart att alla tre är mycket oroade över de många nya amerikanska trupper och baser som omger dom. Tittar man på kartan så är det enorma territoriet dessa tre länder utgör helt omringade av USA:s militära maskineri. Den offensiva utvidgningen av NATO tränger på från väst. Detta bryter mot det löfte som man gav till Gorbatjov när Tyskland återförenades och är svårt att förstå utifrån militäralliansens hotbild. Från rysk sida är oron stor även om några aktörer ibland uttalar sig väldigt pragmatiskt. Äldre ryska officerare hoppar sällan över ett tillfälle att berätta sin version om den historiska relationen mellan Västeuropa och Ryssland. De påminner om den långa raden av försök att ockupera Ryssland från västmakterna. Napoleon, Karl XII och Hitler har alla gjort sina fälttåg. Ett av resultaten från dessa aggressiva militära operationer var att många i Moskva konkluderade det hela med följande devis: ”Vid Rysslands gränser skall det alltid stå ryska soldater, på BÅDA sidor om gränsen”. Det var det som var Warsawapaktens uppgift att fylla. När Warsawapakten försvann var det mycket viktigt för Ryssland att västmakterna inte kom för nära. NATO:s expansion utgör här ett klart hot och ses av många som ett försök från USA och västvärlden att än en gång hota det ryska riket.

Ifrån öst är det en liknande expansion som pågår från den USA-ledda militäralliansen AMPO, där Japan, Taiwan och Sydkorea ingår. Japans ökade militära satsning tolkas som hotfull på flera håll. Japan har för första gången någonsin lovat att delta i militära operationer som inte enbart har ett klart försvarssyfte när det gäller det egna territoriet. Under krigshandlingarna i Afghanistan skickade japanska marinen flera båtar till Indiska oceanen. Och som en förberedelse för kriget mot Irak beslutades i januari 2003 att den toppmoderna destroyern Kirishima med de avancerade Aegis-missilerna skulle skickas till området. Utöver detta så har Japan skickat upp militära underrättelsesatelliter och är i färd med att utveckla egna mellandistansmissilsystem. Detta har medfört en debatt i Japan om artikel 9 (A9) i den amerikanskt dikterade grundlagen det vill säga att försvarsmakten enbart skall vara defensiv och att budgeten inte får överstiga 1 procent av BNP. Flera starka aktörer menar att det är på tiden att revidera dessa begränsningar. Det globala hotet från ”terrorismen” är ett viktig argument i denna debatt.

När amerikanerna 1992 lämnade sina baser i Filippinerna så trodde många att en epok var över. Sedan 11 september är det återigen amerikanska soldater i landet. Nu uppges uppdraget vara att bekämpa terrorister och träna filippinska soldater. I muslimska länder har det nu upprättats amerikanska militärbaser i Afghanistan, Pakistan, Jemen, Qatar, Uzbekistan, Kirgistan, Saudiarabien, emireterna, Oman, Baharein, Turkiet, Kuwait och Kazakstan. Låt oss föreställa oss att det omvända vore fallet. Dessa muslimska länder skulle upprätta militära baser i USA. Hur skulle reaktionerna bli bland vanligt folk?

När amerikansk trupp nu så massivt stationerats permanent i dessa områden samt att amerikanska marinen ökar sin närvaro i Indiska oceanen och har en dominerande plats i Barents hav så blir resultatet att de politiska ledarna i Beijing, Moskva och Delhi känner sig med rätta omringade av amerikanerna och deras militära styrkor. Om vi också här föreställer oss det omvända: Kina, Ryssland och Indien hade militära styrkor runt den nordamerikanska kontinenten, landbaser, flottstyrkor och flygplan i luften. Vad skulle reaktionerna då vara i USA?

Inför 2003 ser vi att Kinas, Rysslands och Indiens militärbudgetar ökar med mellan 14 och 21 procent. De försöker förgäves att hålla jämna steg med USA på det militära området. Även om detta är en mycket ojämn kamp så kan vi förvänta oss att deras militära kapaciteter blir formidabla och kommer de i stånd att använda dessa i sina närområden så för det med sig oanade konsekvenser. Detta är en mycket oroande utveckling för det globala militärpolitiska läget inför kommande decennier.

Dessa tre länder utgör nära hälften av jordens befolkning och har på sikt finansiella muskler nog att ta upp kampen mot det de ser som ett hotande USA. Denna dimension av den ökade militariseringen bör oroa politiker och andra som tänker i längre perspektiv än ”innevarande valperiod”.  Den strategiska triangeln mellan Ryssland, Kina och Indien har också visat sig i ett stort antal avtal om ekonomiskt samarbete, forskningsutbyte, vapenhandel och militärt samarbete. Ett exempel är Kinas förhandlingar med Ryssland om köp av åtta ubåtar av den supertysta Kilo-klassen för 1,6 miljarder dollar. Detta kommer att göra Kina till en tungviktare också till havs. Bland annat får man med detta kapacitet att försvara Taiwan-stredet. Ett annat exempel på dessa avtal är Indiens förhandlingar med Ryssland om köp av ett hangarskepp för två miljarder dollar. Indien är i färd med att få en stark närvaro i Indiska oceanen. Putins rundresa till Beijing och Delhi hösten 2002 visade på den ökade aktualiteten av dessa band efter 11 september. Amerikansk närvaro i dessa staters närområden uppfattas som hotfullt och den nya triangeln skall nog betraktas som ett alternativ till USA:s unilateralism.

Misstro och hat

Hållningarna gentemot USA bland vanligt folk har också ändrat sig kraftigt som en konsekvens av ”kriget mot terrorismen” och den ökade militariseringen. Enligt Pew Research Center for the People and the Press, i deras senaste undersökning om ”What the World Thinks in 2002” har kritiken mot USA växt enormt de senaste två åren. I länder med muslimsk majoritet har den amerikanska imagen fallit kraftigt. Många muslimer ger uttryck för att de tror att ”kriget mot terrorismen” egentligen är ett krig mot muslimer. Också i Latinamerika har synen på USA ändrat sig i negativ riktning. Men också i så kallade utvecklade länder har hållningarna gentemot politiken i Washington DC blivit mer kritisk.

Oavsett vad en majoritet av amerikanska medborgare måste mena om den nya utrikespolitiken så är det viktigt att se på relationerna till USA från andra perspektiv än västs om man skall förstå innebörden av det som nu sker. I det långa loppet kan utplaceringen av så mycket militär kapacitet världen runt om i världen skapa fientliga hållningar till USA utöver de krig som eventuellt kommer att föras. De militära medlen påverkar synen på USA också när de inte används. För den som har läst Bin Ladens analyser av världen sedan 1991 står det helt klart att han är mer kritisk till USA:s baser och ekonomiska stöd till Israel än till de gånger USA har använt sina militära muskler.

Det har spekulerats i att den militära expansionen inte enbart handlar om att säkra USA:s tillgång till viktiga råvaror, men också kan vara ett motmedel om USA skulle förlora sin dominerande ekonomiska status i världen. Ett militärstött ”dollar-block” som är geografiskt placerat i närheten av varje tänkbar ekonomisk konkurrent kan vara en annan delförklaring till det som nu sker.

Centralasien

Den mest aktuella konfrontationen just nu finns i Centralasien. Detta är ett område med stora olje- och gasförekomster. Det uppstod ett maktvakuum i denna region när Sovjetunionen föll ihop 1991. ”Kriget mot terrorismen” har fått många aktörer att försöka fylla detta vakuum. Det är en gammal devis att den som kontrollerar Centralasien kontrollerar stora delar av Asien. USA och andra NATO-länder har för första gången placerat trupp i flera länder i denna del av världen. På flygplatsen Manas i Kirgistan, har det upprättats en stor flygbas med några tusen soldater och attackflygplan från många NATO-länder som används för flygraider in i Afghanistan. Ett bilateralt avtal om säkerhetspolitiskt och militärt samarbete undertecknades mellan försvarsminister Rumsfeld och hans kirgisiska kollega general Esen Topoev första veckan i november 2002. Som en direkt reaktion på detta besökte president Putin i desember 2002 sin kirgisiske kollega Askar Akayev. Han uttryckte oro över den amerikanska närvaron och signerade även han ett avtal om att utveckla ett närmare säkerhetspolitiskt samarbete. Bland annat var man eniga om att tills vidare placera fem ryska attackplan och två transportplan på Kent-flygplatsen 20 kilometer utanför huvudstaden Bishkek. Enligt Putin skall dessa utgöra början av en framtida stor och permanent ”rapid deployment force” som skall tillhandahålla snabb och kraftfull flygvapenkapacitet. Detta är en del av en strategi för att motverka det ökade amerikanska inflytandet i Centralasien efter 11 september. Och här ser vi ännu ett tecken på den kamp om kontrollen över Centralasien som kommer att eskalera de kommande åren.

Ryssland är den ledande nationen i den nyupprättade säkerhetspolitiska alliansen mellan Armenien, Vitryssland, Kazakstan, Kirgistan, Tadzjikistan och Ryssland. Dessa samarbetar politiskt och militärt för att hålla det amerikanska inflytandet på en låg nivå och gärna vara temporärt. Vilka allianser som får kontrollen är på inget sätt avgjort och hur denna konflikt kommer att utvecklas återstår att se. En kraftig militär upprustning är helt klart på gång. Man kan knappast övervärdera denna konflikts möjlighet att eskalera. För ögonblicket har båda parter gemensamma intressen i att reducera inflytandet från muslimska rörelser. I det långa loppet kommer den som har tillräckliga resurser att sätta in och försöka etablera lokalt stöd för att vinna maktkampen. USA har stora och mobila militära resurser att sätta in och de har också satsat stora resurser på att skapa sig lokalt stöd. 2001 fick centralasiatiska stater 230 millioner dollar i humanitärt bistånd och 2002 ökade summan till 600 millioner dollar.

Muslimskt inflytande ökar

En tredje aktör i regionen är arabiska stater som ser sina muslimska bröder hotade av både västmakterna och Ryssland. Enbart i Uzbekistan har 5 000 nya moskéer blivit byggda de senaste åren. Tadzjikistans Islamiskt motstånd (som är det enda officiellt registrerade islamska partiet i hela Centralasien) och olika nätverk arbetar aktivt med att  bygga upp muslimska skolor, öka medlemstalen och stärka kampen mot ”de otrogna”. Detta sker till största delen med arabiska pengar. Deras arbete handlar om att styrka den muslimska kulturen i en tid då andra värden trycker på från olika håll och ”fiender” av olika slag bygger upp militära baser i området. På samma sätt som de amerikanska baserna som etablerades i på den arabiska halvön efter Gulfkriget är en flis i ögat på muslimska rörelser anses dessa nya militära etableringar vara hotfulla och ”satans” verk.  Man kan nog säga att medan västmakterna och Ryssland vill ha militär kontroll så vill arabländerna vinna befolkningens hjärtan. Ingen bör bli överraskad om de arabiska ”investeringarna” kan visa sig ge bättre utbyte på sikt.

Usama bin Ladens bror, Tariq bin Laden, var mycket medveten om denna kamp då han för tio år sedan reste intensivt i Centralasien och Kaukasus för att starta kulturcentra, moskéer och muslimska skolor. Den saudiarabiska Wahabi-rörelsen var och är ledande i detta arbete. Det var ingen tillfällighet att 15 av de 19 som kapade flygplanen den 11 september var saudiarabiska medborgare. Stora delar av de omkring 5000 medlemmarna av kungafamiljen har band till Wahabitterna. Deras satsning på skolor och moskéer i många delar av världen skapar en god rekryteringsbas for kommande generationer som vill kämpa mot västvärldens imperialistiska politik.

Ryssland, som under sovjettiden utbildade det politiska ledarskiktet i Centralasien, är oroade för att för att deras reducerade inflytande skall ersättas av islam.

Frågan måste resas om i vilken mån militära medel kan kontrollera detta område. Det är helt klart att många andra strategier också används för att härska över dessa länder i framtiden. De religiösa, politiska och våldliga maktkomplexen inom kristendomen och Islam försöker på var sitt håll att få övertaget och vi har antagligen bara sett början på en långvarig och komplex process där utgången på inget sätt är given. Det som vi skall lägga märke till är de olika tidsperspektiv som aktörerna har. I USA speciellt, men generellt i västvärlden, så pratar man om vad som kan göras innan nästa valkampanj. Ett typiskt tidsperspektiv är således fyra år. I den muslimska världen diskuteras vad som kommer att hända de kommande hundra åren. Så medan västliga politiker hoppas på resultat, och gör utvärderingar av vad som skett, med år som tidsmåttstock så pratar imamer om sekel. Man vet mycket väl i arabiska länder att kampen mot de kristna korstågen tog 196 år, men det viktiga är att muslimerna vann. Vilka konsekvenser dessa olika perspektiv ger kan man enbart spekulera i, men det ”strategiska tålamod” som många muslimska ledare visar upp kan nog få betydelse när denna konflikt en gång avslutas.

Aktörer, processer och framtiden?

Många av de beslut som är fattade i den process som här är skisserad kommer vi aldrig att få insikt i. Vi känner enbart en mycket liten del av alla de aktörer som har varit med om att påverka det som har skett efter 11 september. Tidligare pratades det om det militärindustriella komplexet. I dag är det inte en täckande beskrivning. Något bätre vore att tala om det ”militär-indutriella-massmediala-politiska-religiösa komplexet”. Men inte heller detta är tillräckligt omfattande för att åskådliggöra de många aktörer som driver denna process.

Militärens behov för att rättfärdiga sin existens, politikers fruktan för att visa sig svaga, industrins behov av råvaror och marknader, medias motiv för profit och politiska agendor, de ”hårda religionernas” fundamentalistiska program är enbart några av de många processer som tillsammans skapar  de resultat vi ser i kölvattnet av 11 september. Stora och små stater, internationella organisationer, folkliga rörelser, ekonomiska och politiska organ har varit med att forma den verklighet vi nu lever i och med. USA regering har listat aktörer dom menar är problemen (se appendix). Många andra vill hävda att USAs regering är det största problemet. Deres militära och ekonomiska utrikespolitik är grunden för det mesta av de problem världen idag står ovanför. Listan på aktörer inom USA  kan göras mycket lång.

Det är inte alltid dessa aktörer handlar enligt traditioner eller ens rationellt.  De omedelbara resultaten är knappast de viktigaste

Vi står med andra ord mitt i en mycket kompliserad process där inga enkla förklaringar kan ge oss goda svar på vad det är som försiggår.Varje försök på att förenkla tar oss bort från verkligheten. Ändå är förenkling nödvändigt för att vi skall kunna fatta något av vad det är som försiggår. Komplexiteten är på samma nivå som inom meterologi. Om vi kan ge mera än sannolika femdygnsprognoser är tveksamt.

 

Appendix:

Comprehensive List of Terrorists and Groups Identified Under Executive Order 13224

Executive Order 13224, signed by President Bush on September 23, 2001, blocks the assets of organizations and individuals linked to terrorism. There are now 220 such groups, entities, and individuals covered by the Executive Order. Following is a complete listing.

Original Annex:  August 23, 2001

1. 1. Al-Qaida/Islamic Army*
2. 2. Abu Sayyaf Group*
3. 3. Armed Islamic Group (GIA)*
4. 4. Harakat ul-mujahidin (HUM)*
5. 5. Al-Jihad (Egyptian Islamic Jihad)*
6. 6. Islamic Movement of Uzbekistan (IMU)*
7. 7. Asbat al-Ansar
8. 8. Salafist Group for Call and Combat (GSPC)
9. 9. Libyan Islamic Fighting Group
10. 10. Al-Itihaad al-Islamiya (AIAI)
11. 11. Islamic Army of Aden
12. 12. Usama bin Ladin (“Most Wanted” Terrorist)
13. 13. Muhammad Atif/Subhi Abu Sitta/Abu Hafs al-Masri (“Most Wanted” Terrorist – killed in Afghanistan)
14. 14. Sayf al-Adl (“Most Wanted” Terrorist)
15. 15. Shaykh Sa’id/Mustafa Muhammad Ahmad
16. 16. Abu Hafs the Mauritanian/Mahfouz Ould al-Walid/Khalid al-Shanqiti
17. 17. Ibn al-Shaykh al-Libi
18. 18. Abu Zubaydah/Zayn al-Abidin Muhammad Husayn Tariq
19. 19. Abd al-Hadi al-Iraqi/Abu Abdullah
20. 20. Ayman al-Zawahiri (“Most Wanted” Terrorist)
21. 21. Thirwat Salah Shihata/Muhammad Ali
22. 22. Tariq Anwar al-Sayyid Ahmad/Fathi/Amr al-Fatih
23. 23. Muhammad Salah/Nasr Fahmi Nasr Hasanayn
24. 24. Makhtab al-Khidamat/Al-Khifaf
25. 25. Wafa Humanitarian Organization
26. 26. Al-Rashid Trust
27. 27. Mamoun Darkazanli Import-Export Company

(Note: Groups with asterisks are also designated as Foreign Terrorist Organizations under the Anti-terrorism and Effective Death Penalty Act)

Designated on October 12, 2001

“Most Wanted” Terrorists

1. 1. Abdullah Ahmed Abdullah
2. 2. Muhsin Musa Matwalli Atwah
3. 3. Ahmed Khalfan Ghailani
4. 4. Ahmed Mohammed Hamed Ali
5. 5. Fazul Abdullah Mohammed
6. 6. Mustafa Mohamed Fadhil
7. 7. Sheikh Ahmed Salim Swedan
8. 8. Fahid Mohammed Ally Msalam
9. 9. Anas al-Liby
10. 10. Abdul Rahman Yasin
11. 11. Khalid Shaikh Mohammed
12. 12. Abdelkarim Hussein Mohamed al-Nasser
13. 13. Ahmad Ibrahim al-Mughassil
14. 14. Ali Saed bin Ali el-Hoorie
15. 15. Ibrahim Salih Mohammed al-Yacoub
16. 16. Ali Atwa
17. 17. Hasan Izz-al-Din
18. 18. Imad Fayez Mugniyah

Others

1. 1. Rabita Trust
2. 2. Jaish-e-Muhammad
3. 3. Al-Hamati Sweets Bakeries
4. 4. Al-Nur Honey Press Shops (aka: Al-Nur Honey Center)
5. 5. Chafiq bin Muhammad al-Ayadi
6. 6. Dr. Amin al-Haq (Dr. Amin ul-Haq)
7. 7. Jamyah Taawun al-Islamia (aka: Society of Islamic Cooperation)
8. 8. Mohammad Zia
9. 9. Mufti Rashid Ahmad Ladeyaznoy (Karachi, Pakistan)
10. 10. Muhammad al-Hamati (aka: Muhammad Hamdi Sadiq al-Ahdel)
11. 11. Omar Mahmoud Uthman (aka: Abu Qatada al-Filistini)
12. 12. Tohir Yuldashev
13. 13. Mamoun Darkazanli
14. 14. Saqar al-Jadawi
15. 15. Ahmad Said al-Kadr
16. 16. Sad al-Sharif
17. 17. Bilal bin Marwan
18. 18. Al-Shifa Honey Press for Industry and Commerce
19. 19. Haji Abdul Manan Agha
20. 20. Yasin al-Qadi (aka: Shaykh Yassin Abdullah Kadi)
21. 21. Riad Hijazi

Designated on November 2, 2001

1. 1. Abu Nidal Organization (ANO)
2. 2. Aum Shinrikyo
3. 3. Basque Fatherland and Liberty (ETA)
4. 4. Gama’a al-Islamiyya (Islamic Group)
5. 5. HAMAS (Islamic Resistance Movement)
6. 6. Hizballah (Party of God)
7. 7. Kahane Chai (Kach)
8. 8. Kurdistan Workers’ Party (PKK)
9. 9. Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE)
10. 10. Mujahedin-e Khalq Organization (MEK
11. 11. National Liberation Army (ELN)
12. 12. Palestinian Islamic Jihad (PIJ)
13. 13. Palestine Liberation Front (PLF)
14. 14. Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP)
15. 15. PFLP-General Command (PFLP-GC)
16. 16. Real IRA
17. 17. Revolutionary Armed Forces of Colombia (FARC)
18. 18. Revolutionary Nuclei (formerly ELA)
19. 19. Revolutionary Organization 17 November
20. 20. Revolutionary People’s Liberation Army/Front (DHKP/C)
21. 21. Shining Path (Sendero Luminoso, SL)
22. 22. United Self-Defense Forces of Colombia (AUC)

Designated on November 7, 2001

1. 1. Aaran Money Wire Service, Inc
2. 2. Al Baraka Exchange LLC
3. 3. Al-Barakaat
4. 4. Al-Barakaat Bank
5. 5. Al-Barakat Bank of Somalia (BSS)
6. 6. Al-Barakat Finance Group
7. 7. Al-Barakat Financial Holding Co
8. 8. Al-Barakat Global Telecommunications
9. 9. Al-Barakat Group of Companies Somalia Limited
10. 10. Al-Barakat International (AKA Baraco Co)
11. 11. Al-Barakat Investments
12. 12. Al-Barakat Wiring Service
13. 13. Al Taqwa Trade, Property and Industry Company Limited,
14. 14. ASAT Trust
15. 15. Bank al Taqwa Limited
16. 16. Baraka Trading Company
17. 17. Barakaat Boston
18. 18. Barakaat Construction Company
19. 19. Barakaat Enterprise
20. 20. Barakaat Group of Companies
21. 21. Barakaat International
22. 22. Barakaat International Foundation
23. 23. Barakaat International, Inc
24. 24. Barakaat North America, Inc
25. 25. Barakaat Red Sea Telecommunications
26. 26. Barakaat Telecommunications Co Somalia
27. 27. Barakat Bank and Remittances
28. 28. Barakat Computer Consulting (BCC)
29. 29. Barakat Consulting Group (BCG)
30. 30. Barakat Global Telephone Company
31. 31. Barakat International Companies (BICO)
32. 32. Barakat Post Express (BPE)
33. 33. Barakat Refreshment Company
34. 34. Barakat Wire Transfer Company
35. 35. Barakat Telecommunications Company Limited (BTELCO)
36. 36. Barako Trading Company, LLC
37. 37. Global Services International
38. 38. Heyatul Ulya
39. 39. Nada Management Organization
40. 40. Parka Trading Company
41. 41. Red Sea Barakat Company Limited
42. 42. Somalia International Relief Organization
43. 43. Somali Internet Company
44. 44. Somali Network AB
45. 45. Youssef M. Nada & Co. Gesellschaft MBH
46. 46. Youssef M. Nada
47. 47. Hussein Mahmud Abdullkadir
48. 48. Abdirasik Aden
49. 49. Abbas Abdi Ali
50. 50. Abdi Adulaziz Ali
51. 51. Yusaf Ahmed Ali
52. 52. Dahir Ubeidullahi Aweys
53. 53. Hassan Dahir Aweys
54. 54. Garad Jama
55. 55. Ali Ghaleb Himmat
56. 56. Albert Friedrich Armand Huber
57. 57. Liban Hussein
58. 58. Ahmed Nur Ali Jim’ale
59. 59. Abdullahi Hussein Kahie
60. 60. Mohamed Mansour
61. 61. Zeinab Mansour-Fattouh
62. 62. Youssef Nada

Designated on December 4, 2001

1. 1. Holy Land Foundation
2. 2. Beit El-Mal Holdings
3. 3. Al-Aqsa Islamic Bank

Designated on December 20, 2001

1. 1. Lashkar e-Tayyiba (LET)
2. 2. Ummah Tameer e-Nau (UTN)
3. 3. Sultan Bashir-ud-Din Mahmood
4. 4. Abdul Majeed
5. 5. Mahammed Tufail

Designated on December 31, 2001

1. 1. Continuity Irish Republican Army (CIRA)
2. 2. Loyalist Volunteer Force (LVF)
3. 3. Orange Volunteers (OV)
4. 4. Red Hand Defenders (RHD)
5. 5. Ulster Defence Association/Ulster Freedom Fighters (UDA/UFF)
6. 6. First of October Antifascist Resistance Group (GRAPO)

Designated on January 9, 2002

1. 1. Afghan Support Committee (ASC)
2. 2. Revival of Islamic Heritage Society (RIHS) (NOTE:  Only Pakistan and Afghanistan offices were designated)
3. 3. Abd al-Muhsin al Libi
4. 4. Abu Bakr al-Jaziri

Designated on February 26, 2002

1. 1. Javier Abaunza Martinez
2. 2. Itziar Alberdi Uranga
3. 3. Angel Alcalde Linares
4. 4. Miguel Albisu Iriarte
5. 5. Eusebio Arzallus Tapia
6. 6. Paulo Elcoro Ayastuy
7. 7. Antonio Agustín Figal Arranz
8. 8. Eneko Gogeascoechea Arronategui
9. 9. Cristina Goiricelaya Gonzalez
10. 10. Maria Soledad Iparraguirre Guenechea
11. 11. Gracia Morcillo Torres
12. 12. Ainhoa Múgica Goñi
13. 13. Aloña Muñoa Ordozgoiti
14. 14. Juan Jesús Narvaez Goñi
15. 15. Juan Antonio Olarra Guridi
16. 16. Zigor Orbe Sevillano
17. 17. Mikel Otegui Unanue
18. 18. Jon Iñaki Perez Aramburu
19. 19. Carlos Saez de Eguilaz Murguiondo
20. 20. Kemen Uranga Artola
21. 21. Fermín Vila Michelena

Designated on March 11, 2002

1. 1. Al-Haramain Islamic Foundation-Bosnia Herzegovina
2. 2. Al-Haramain Islamic Foundation-Somalia

Designated on March 27, 2002

1. 1. Al Aqsa Martyrs Brigade

Designated on April 19, 2002

1. 1. Mohamed Ben Belgacern Aoudi
2. 2. Mokhtar Bouchoucha
3. 3. Tarek Charaabi
4. 4. Sami Ben Khemais Essid
5. 5. Khalid Al-Fawaz
6. 6. Lased Ben Heni
7. 7. Abu Hamza Al-Masri
8. 8. Ahmed Idris Nasreddin
9. 9. Abdelkader Mahmoud Es Sayed
10. 10. The Aid Organization of the Ulema

Designated on May 3, 2002

1. 1. Gorka Palacious Alday
2. 2. Manex Zubiaga Bravo
3. 3. Ismael Berasategui Escudero
4. 4. Juam Luis Rubenach Roig
5. 5. Ivan Apaolaza Sancho
6. 6. Lexuri Gallestequi Sodupe
7. 7. Asier Quintana Zorrozua
8. 8. Askatasuna

Designated on June 27, 2002

1. 1. Babbar Khalsa International (BKI)
2. 2. International Sikh Youth Foundation (ISYF)

Designated on July 2, 2002

1. 1. Gafur Adili
2. 2. Nevzat Halili
3. 3. Kastriot Haxhirexha

Designated on August 12, 2002

1. 1. The Communist Party of the Philippines/New People’s Army (CPP/NPA)
2. 2. Jose Maria Sison

Designated on September 3, 2002

1. 1. Eastern Turkistan Islamic Movement (ETIM)

Designated on October 10, 2002

1. 1. Tunisian Combat Group

Designated on October 23, 2002

1. 1. Jemaah Islamiya organization (JI)