Det är skillnad på journalist och journalist

Ursprungligen publicerad i Sydsvenskan den 30 juli 2007.

Förmedlare i fångenskap.
Det är skillnad på journalist och journalist i medierna.

Journalist tagen som gisslan. Lugn, detta är ingen nyhet.

Den sudanesiske journalisten Sami al-Haj har nu suttit i lägret på Guantánamo i 1 853 dagar. Cellen är 2 x 3 meter och det bländande ljuset är på 24 timmar om dygnet. En timme i veckan får han vistas på en hårt bevakad rastplats utanför cellen.

Sami tänker varje dag på sin fru och en son han knappt känner. ”Hur har de det? När får vi träffas?” Han tänker på livet utanför taggtråden och hur andra fångar i lägret mår. Sami al-Haj arresterades i Afghanistan där han bevakade ”Operation Enduring Freedom”. I juni 2002 blev han iförd fot- och handbojor, orange overall och en huva innan han flyttades till Guantánamo. Han har ännu inte åtalats.

Enligt Amnesty International har han torterats. Soldater slog honom på fotsulorna, hotade att våldta honom, drog ut varje hår på huvudet (ett i taget), lät hundar angripa honom och trampade på hans ben så att knäet skadades. Listan är mycket längre, men jag tror inte den ökar vår insikt i hur det är att vara gisslan.

Det är svårt att säga om det är det faktum att hans arbetsgivare är al-Jazeera, hans hudfärg mörk, hans medborgarskap sudanesiskt eller att det är USA som har tagit gisslan som gör att han får mycket mindre uppmärksamhet än BBC-reportern Alan Johnston som nyligen släpptes i Gaza.

Att vara gisslan skiljer sig från att vara fånge genom att det inte föreligger åtal, inte genomförs några rättegångar eller döms ut straff. Man vet aldrig när/om man släpps fri. Likheterna är också många. Gisslan, liksom fångar, är berövade sin frihet och nästan alla de ”universella” mänskliga rättigheterna.

Tusentals människor sitter som gisslan världen runt. På platser som Colombia och Tjetjenien tas majoriteten av paramilitära grupper och gerilla. I länder som USA och Israel är det statliga soldater och poliser som tar gisslan. För de icke-statliga aktörerna är det ekonomiska och politiska motiv bakom gisslantagandet. Det ses som en sorts ”beskattning” för att finansiera rörelserna. För statliga aktörer är det grumliga misstankar och hopp om att kunna byta gisslan som är de viktigaste förklaringarna. Efter elfte september har USA trappat upp systemet med att ta gisslan, och har hittat på begreppet ”illegala kombattanter” för att komma undan Genèvekonventioner och brottsbalk. I realiteten handlar det om att de tar gisslan.

När journalister fängslas eller tas som gisslan hotas en av demokratins viktigaste aktörer. Inte bara i de länder där deras frihet berövas, utan också i de länder de skulle ha rapporterat till. Det finns därför goda skäl att ge särskilt skydd åt journalister. Dessa ovärderliga ”röster i det offentliga rummet” gör ett otroligt viktigt jobb. Och för att vi skall få veta vad som händer i krigsområden behövs någon på plats. Alan Johnston var fast stationerad i Gaza i tre år. Han var den enda västliga rösten i detta inferno. Och han gjorde ett fantastiskt jobb.

Det finns tusen goda skäl att glädjas åt frisläppandet av Johnston. Men det kan också vara på sin plats att reflektera över den selektion som görs när stödkampanjer lyfts fram.